Jag är skalpellbladet och det lätta trycket som delar huden, blottar det grynigt gulvita, röda, rinnande. Jag är ett uppbrutet lås och den som skär i halvläkta sår.

Jag är den som slickar din rygg som en katt, trycker min mun mot och mumlar kärleksfull rappakalja. Jag talar i tungor mot din tunga.

Jag vill dö och inget åtrår jag mer än att tillåta mig själv att leva.

Jag är en paradox. Det är du och du och du med!

Avtryck, intryck, uttryck.
Spår i och kring min kropp efter böjelser, bödlar, en törst, en sötma.
Smaken av och rörelsen i smygandet och i förförelsen.
Smygardjuret - jag - flyktdjuret - jag - kåtdjuret -jag.
Förlorandet av fokus och återfinnandet.
Jag behöver inte hålla krampaktigt om de förlorade ögonblicken.
Jag är nu, ett innehåll, en handfull nyanser, minst.
Och all smärta.

Jag vill inte sova. (Vågar inte)
Känner mig otam och vill rusa blodet.
Min kropp känns för tung och det är en ren fysikfråga, har inget med ideal att göra och har aldrig haft. Kroppen tränger undan för mycket luft när den sätts i rörelse, så enkelt är det.
Och så munnen förstås. Tuggandet och den snäva och hårda muskulaturen omkring.
Vill skära i den, precis där hud går över i väta längs överläppen, ett kliniskt snitt med skalpell, det ska gapa.
Jag trodde jag växt ifrån det där, men så är det inte.
Vi börjar med relationsmodulen nu. Jag samlar kraft och försöker strunta i dem som hävdar att jag sätter mig på tväran när jag påstår att jag inte förstår. Att det skulle vara en enkel genväg för mig, ett urskuldande. Fan, det är det inte. Att erkänna att jag inte förstår hur jag ska bära mig åt för att inte hamna i alla de här energikrävande situationerna så fort jag möter en människa.
Utom fåtalet gånger. Då det känns helt rätt och enkelt och då utgår jag alltid ifrån att jag kommer få stryk.
In the end.
I morgon ska jag köra en kanyl genom min gamla igenväxta mouche. Igen. Mest för att jag inte har något bättre alternativ. Fast det känns ju knappt.

...och Ardis ska ha bebisar, den lilla slampan. Ångest. Jag har inte råd och ork. Men ljuvliga är de.

Det här är ett ständigt pågående övergrepp. Och allt presenteras så smakligt att jag utan att tveka sväljer betet. Om och om igen om samma gamla usla repris körd in slowfuckinmotion!
Jag kan inte spotta ut, mina lobbor når inte ens fram till mina egna tår, så varför skulle jag bemöda mig?
Jag kan inte vältra mig i excentrium, fastän det måste vara det vanligaste grundämnet.
Jag är jäkligt trött på piskan som inte kittlar, jag vill själv välja instrument och vapen.
Blaha
och blaha
va
yeayh
Jag gillar inte din åttasvansade, mannen!
Sug min kuk.

requiemma

inom varje frökapsel sov alla hennes foster
i svepning av längtan och oro,
helt lätt,
deras drömmar borde sprängt ljudvallen
osamlade,
märktes de mest som strävt tyg mot tunn hud
eller en törst

allt hon ägde var en stränglös Stradivarius
och hon snörde sig så hårt,
för minnets skull,
att revbenet punkterade lungan
Döden satt sysslolös
lyssnade inte ens efter ett sista
andetag

det reddes henne ett viloläger av vältummat tvivel och tistel
per automatik
Ingen stannade länge, Han hade glömt hennes namn

Jag hör på radio om "NUGs" examensarbete installationen/filmen som fick kulturministern att lämna en konstmässa och det slår mig att till min krets av, perifiert må hända men dock, bekanta inte bara hör en människa som blivit bannlyst av påven och någon som kan få en svensk kulturminister att tappa fattningen.
De båda berörda är väldigt rara och oprentatiösa människor.
De som skriker högst är inte alltid de som hörs bäst.

Jag borde bli bättre på att skriva här. Jag tror det är bra för mig. Dels kommer mer ut och dels är ordkonst ett av mina absolut främsta uttrycksmedel.
Jag märker hur jag stagnerar, hur jag glömmer och hur formen på orden blir så hal att de slingrar förbi och emellan. Förr var de enkla att samla och sortera.
Det är en vanesak. Men jag går i ständig rädsla för att förlora greppet om de små saker som jag ändå tror mig hitta en viss del av min styrka i.