Jag hör på radio om "NUGs" examensarbete installationen/filmen som fick kulturministern att lämna en konstmässa och det slår mig att till min krets av, perifiert må hända men dock, bekanta inte bara hör en människa som blivit bannlyst av påven och någon som kan få en svensk kulturminister att tappa fattningen.
De båda berörda är väldigt rara och oprentatiösa människor.
De som skriker högst är inte alltid de som hörs bäst.

Jag borde bli bättre på att skriva här. Jag tror det är bra för mig. Dels kommer mer ut och dels är ordkonst ett av mina absolut främsta uttrycksmedel.
Jag märker hur jag stagnerar, hur jag glömmer och hur formen på orden blir så hal att de slingrar förbi och emellan. Förr var de enkla att samla och sortera.
Det är en vanesak. Men jag går i ständig rädsla för att förlora greppet om de små saker som jag ändå tror mig hitta en viss del av min styrka i.

Det var så länge sedan som orden föll tunga nog.
Därför har jag varit tyst. Kanske inte så tyst som jag skulle velat vara dock.
Året är snart till ända och det har, vid summering, varken varit mer eller mindre kaotiskt än tidigare år. Men det börjar kännas tyngre. Åderlåten och till år åderlåten.
Jag kan inte annat än med något skummare blick och snävare mun konstatera, som på alla tidigare års mållinje;
Lita inte på någon, baby, allra minst på de som hävdar sin trovärdighet och absolut inte på din egen och ännu mindre på ditt omdöme.

Sen kan jag i alla fall inte låta bli att skratta, kanske enbart av den anledningen att ni alla älskar mitt skratt.

Du säger att mina texter är svåra att förstå. Att de är flummiga och att jag använder ett språk som kan tolkas på många olika sätt. Det irriterar dig. 

Jag vet inte vad jag ska säga för att du ska tycka att jag är tydlig, älskade. 

Som om det där andrummet aldrig nånsin existerat. Som om de där "åh ja-a, gumman..." i en suck som adresserade mig direkt och armar slöt sig om, som om apokalypsen kunde komma utan att de nånsin skulle släppa taget, som allt det som var vi utan vi-brato, aldrig funnits där.

Jag vill aldrig skada. Men det är som själva roten i det liv jag sår i dig vittrar sönder när jag sedan vill beröra. Som om du är allergisk mot mig och vill få bort källan till det som täpper igen dina artärer, du vill inget annat än skrapa bort det, för att det hindrar din puls och du kan inte leva då. 

Du kan inte leva i min närvaro och inte i min frånvaro?

nu går jag och lägger mig, med vitt damm på tungspetsen. utagerad.
nopie, jag tänker inte spela svår. mig når ni så lätt som ingenting.

men good fucking luck då...är allt jag vill säga, kluven som det harnär obefintliga eggskarpa mellanrummet mellan en långskugga och ljuset i en solnedgång.
du får aldrig mer pärlbandet att skratt i mig.
ingen av er får det.
jag saknar henne.
jag saknar dig.
tillsammans är ni...ett par jag inte känner.

baby. du anar inte vad blinda ögon kan se. döva öron hör.
du anar inte hur vi kastar om sinnena och turen, enbart tur och stötvis förmåga att
fööööra OSS
framååååt.
I RÄTT RIKTNING!